R.I.P Farfar<3
Fredag:
På lunch rasten ringde jag mamma. Hon berättade att farfar låg på Borlänge sjukhus och att läkarna sa att han inte skulle överleva helgen. På någon underligt vis lyckades jag trots denna hemska nyhet klippa och färga Amanda. Adam kom den ängeln och vi åkte till sjukhuset. Jag var verkligen inte beredd på vad jag skulle få se.
Han bara låg där. Han snarkade och var inte vid medvetandet. Det var hemskt för mig att se detta, jag var inte beredd på vad som mötte mig. Jag visste att det var illa, men jag trodde inte att det skulle vara såhär.
Jag grät mest när jag var där. Jag vågade knappt titta på honom. Vi kom 18.30 kanske, och lämnade honom 20.10. Under den tiden hade han bara snarkat.
Han fick uppehåll mellan sina snarkningar och andningar. Första gången fick jag panik. Jag trodde att han skulle dö mitt framför ögonen på mig. Men det skulle tydligen vara så, men det gjorde mig så rädd
Lördag:
Mamma skickar sms till Adam på morgonen och berättar att farfar fått somna in. Jag blir jätte ledsen. Mamma, pappa, Emilia och farmor kommer och hämtar mig och vi ska säga ett sista farväl till farfar innan han flyttas från avdelningen.
Han låg där helt lugn. De hade satt på honom en röd skjorta, jeans och skärp. Det såg ut som att han bara låg och sov. Det var nästan som att han hade ett leende på läpparna. Han var mycket mer lik sig då, när han låg där död än när han låg hemma och plågades. Han var så fin. Han såg mer levande ut nu när hanvar död än sängliggandes hemma i Brötjärna
Jag har aldrig någonsin sätt en död människa förut. Jag har aldrig någonsin känt på en död människa.
Jag kände på hans högra hand och arm. Han har arbetshänder. Det som skrämmer mig är att han är så kall. Jag känner på en blodådra på hans hand. Det var inte så hemskt ändå.
Innan vi lämnar honom vågar jag känna på hans ansikte. Han är orakad, hans hår är fjunit och lent, hans skin är kallt. Jag kramar honom. Jag kramar min döda farfar. Min älskade farfar som har en så stor plats i mitt hjärta.
Sedan lämnar vi honom, jag gråter när jag kramar honom. Det är min sista kram till honom. Jag kommer aldrig någonsin mer få se honom igen.
Nu i efterhand finns det så mycket jag vill ändra på.
Jag önskar att jag hade ringt honom mer hans sista tid. Jag visste att det betydde så mycket för honom, han blev så glad när jag ringde. Ändå var jag så upptagen med mig själv att jag knappt hann ringa. Jag kunde inte offra 10min, varannan, var tredje dag för att göra hans sista tid bättre.
Jag önskar att jag hade rört honom på sjukhuset när han levde. Jag önskar att jag hade gett honom en sista kram när
han väl levde. Jag önskar att jag hade bett Adam och farmor gått ut, så att jag hade fått 5min för mig själv och honom. Jag skulle ha pratat med honom. Jag skulle ha sagt hur mycket han betydde, att jag älskade honom. Att han hade varit så stark som kämpat och att han är världens bästa farfar.
Jag vill dra tillbaka tiden, till då du mådde bra. Då du busade med mig och jag tjiknade av skratt. Jag saknar dina starka armar. Dinha arbetshänder. Din retsamma ton. Jag saknar att se dig stå i garaget och mecka.
Jag minns att du såg min och Adams första puss. Du hade skjutsat mig till skyttet och Adam hade stått och väntat på mig ute. Efteråt hade du sett mig och han pussas. Du såg det första som hände mellan oss och var förskräckt. Du sa till farmor att nu så hade nog Belinda en fästman.
Mamma och pappa berättade om att du hade fått en dvd skiva i någon motortidning. Du och farmor hade ingen dvd spelare utan bara en vhs. Du stoppade in skivan i en cd spelare och hoppades på att få höra.
Jag minns på balen. Du hade gjort iordning bilen så fint, med kvistar och blad. Jag tror att du hade hoppats att du hade fått köra mig in till balen, i din fina bil. Jag var för kär för att se din önskan, jag önskar att jag hade sett den. Jag önskar att vi hade tagit din fina bil. Du hade varit så stolt!
Alltid på mina skolavslutningar har jag åkt runt i dina fina bilar. Jag var så stolt! Att det var just min älskade farfar som hade fixat dessa fina bilar. Du var så duktig med allt. Du var så stark och gjorde allt.
Jag önskar att jag kunde dra tillbaka tiden. Att jag hade tagit din fina bil till balen, att jag hade varit mer tacksam för allt du gett mig, att jag hade pratat med dig innan du dog och att jag hade kramat dig och berättat hur mycket du betydde för mig.
Jag gråter när jag skriver det här. Jag saknar honom så mycket. Jag har hoppats på ett mirakel, att du ska bli frisk. Att du fortfarande ska leva. Jag älskar dig så mycket!
Jag fick känna dig i 17år, 10månader och 2dagar. Det är en så stor bit i mitt hjärta som du har tagit med dig. Jag älskar dig, varför sa jag det aldrig?
Du gjorde din första operation mot cansern 2001, jag var rädd när jag träffade dig på sjukhuset. Det var så mycket slangar in i dig.
Det är 8 år sedan hans första operation. Jag var 10 år då. Emilia var inte äns född, Dennis var 4år.
Jag hade farfar för mig själv i 6år innan Dennis kom. Helt för mig själv. Jag var mycket hos dom i Brötjärna. Jag älskade sommrarna då jag fick sova över och hade farmor och farfar för mig själv.
Jag vet att farfar tycker jätte mycket om mig, kanske lite mer än alla andra barnbarn. När han var som mest drogad hemma var det mig han ropade efter och drömmde om. Ingen annan utan det var mig han ropade efter. Jag tar det som att det var något speciellt med mig. Och min farfar är så speciell för mig<3
Det var 8år sedan, jag ska vara glad att han levt så länge. 8år är lång tid, det kunde ha gått fortare. Han kunde ha dött samma år som det hände. Då hade Emilia aldrig fått träffa farfar.
Jag ska vara så glad över att han har hållt sig kvar vid livet. Hans liv har varit svårt de senaste åren men han har alltid kämpat. Det sista halvåret har varit ett helvete för honom.
Men varje gång vi har kommit på besök har han kämpat för att hålla sig vaken och sitta med oss och fikat. Han har kämpat så mycket.
All den smärta han har fått uthårda skulle jag inte önska mig värsta fiende. Jag önskar att han hade fått sluppit all smärta. Hans sista vecka höll han på att krypa ur skinnet av smärta sa farmor, jag fick aldrig se det.
Men jag såg han på sjukhuset. Då låg han så lugnt och fint, helt utan smärta. Han hade det bra hans sista timmar vid livet. Han kände ingen smärta, han var så lugn.
Nu i efterhand så var det jag såg på sjukhuset inte så hemskt. Han njöt av det. Han skulle äntligen få dö och slippa all smärta han uthärdat. Han var värd att slippa den. Han var en arbetsmyra, han ville arbeta. Att ligga i sängen var så hemskt för honom. Han ville ju så mycket. Han ville vara i garaget, det var hans hem. Han älskade det. Han älskar fina bilar.
Jag ska vara lycklig att han levde i 8år, att jag fick känna han i nästan 18 år. Jag önskar att han hade fått sett mig ta körkortet, som han betalat. Sammtidigt vill jag inte låta han uthärda mer smärta.
Han kände ingen smärta när han dog. Nu är han i en bättre värld.
Jag tänkte på en sak, om han kanske blivit nöjd med sitt liv när jag besökte honom på sjukhuset. Att han kanske låg och kämpade då också för att få träffa mig. Farmor berättade ju att jag var där, och även om han inte verkade förstå så hörde han och visste att jag var där. Bara 4h 25min efter att jag lämnade honom somnade han föralltid. Jag lämnade honom 20.10 5/6-09, han dog 00.35 6/6-09
Var han nöjd då? Han slapp smärta och fick träffa mig en sista gång vid livet. Jag hoppas att det gjorde honom nöjd att jag var där. Jag ångrar verkligen inte att jag var till sjukhuset och träffade honom en sista gång, men jag önskar att jag ahde fått en till gång innan han hade somnat. Jag önskar att jag gjorde honom lycklig, lika lycklig som han har gjort mig.
Det jag såg på sjukhuset var en nöjd farfar. Han hade levt sitt liv och hans tid på jorden var ute. Han hade kämpat så mycket. Jag älskar den här personen grymt mycket. Jag önskar han all lycka. Jag saknar honom och jag kommer aldrig någonsin glömma den han var.
Han var min farfar. En person att se upp till. En som alltid har fått mig att skratta. Min busiga, underbara farfar. Han som kämpade in i det sista. En person som jag alltid kommer älska.
Jag är lyckligt lottad att jag fick se honom en sista gång. Att jag fått lära känna denna underbara person. Han är på ett bättre ställe nu. Men gud som jag saknar honom nu:(
Puss hejs<3 Farfar jag älskar dig glöm aldrig det<3
På lunch rasten ringde jag mamma. Hon berättade att farfar låg på Borlänge sjukhus och att läkarna sa att han inte skulle överleva helgen. På någon underligt vis lyckades jag trots denna hemska nyhet klippa och färga Amanda. Adam kom den ängeln och vi åkte till sjukhuset. Jag var verkligen inte beredd på vad jag skulle få se.
Han bara låg där. Han snarkade och var inte vid medvetandet. Det var hemskt för mig att se detta, jag var inte beredd på vad som mötte mig. Jag visste att det var illa, men jag trodde inte att det skulle vara såhär.
Jag grät mest när jag var där. Jag vågade knappt titta på honom. Vi kom 18.30 kanske, och lämnade honom 20.10. Under den tiden hade han bara snarkat.
Han fick uppehåll mellan sina snarkningar och andningar. Första gången fick jag panik. Jag trodde att han skulle dö mitt framför ögonen på mig. Men det skulle tydligen vara så, men det gjorde mig så rädd
Lördag:
Mamma skickar sms till Adam på morgonen och berättar att farfar fått somna in. Jag blir jätte ledsen. Mamma, pappa, Emilia och farmor kommer och hämtar mig och vi ska säga ett sista farväl till farfar innan han flyttas från avdelningen.
Han låg där helt lugn. De hade satt på honom en röd skjorta, jeans och skärp. Det såg ut som att han bara låg och sov. Det var nästan som att han hade ett leende på läpparna. Han var mycket mer lik sig då, när han låg där död än när han låg hemma och plågades. Han var så fin. Han såg mer levande ut nu när hanvar död än sängliggandes hemma i Brötjärna
Jag har aldrig någonsin sätt en död människa förut. Jag har aldrig någonsin känt på en död människa.
Jag kände på hans högra hand och arm. Han har arbetshänder. Det som skrämmer mig är att han är så kall. Jag känner på en blodådra på hans hand. Det var inte så hemskt ändå.
Innan vi lämnar honom vågar jag känna på hans ansikte. Han är orakad, hans hår är fjunit och lent, hans skin är kallt. Jag kramar honom. Jag kramar min döda farfar. Min älskade farfar som har en så stor plats i mitt hjärta.
Sedan lämnar vi honom, jag gråter när jag kramar honom. Det är min sista kram till honom. Jag kommer aldrig någonsin mer få se honom igen.
Nu i efterhand finns det så mycket jag vill ändra på.
Jag önskar att jag hade ringt honom mer hans sista tid. Jag visste att det betydde så mycket för honom, han blev så glad när jag ringde. Ändå var jag så upptagen med mig själv att jag knappt hann ringa. Jag kunde inte offra 10min, varannan, var tredje dag för att göra hans sista tid bättre.
Jag önskar att jag hade rört honom på sjukhuset när han levde. Jag önskar att jag hade gett honom en sista kram när
han väl levde. Jag önskar att jag hade bett Adam och farmor gått ut, så att jag hade fått 5min för mig själv och honom. Jag skulle ha pratat med honom. Jag skulle ha sagt hur mycket han betydde, att jag älskade honom. Att han hade varit så stark som kämpat och att han är världens bästa farfar.
Jag vill dra tillbaka tiden, till då du mådde bra. Då du busade med mig och jag tjiknade av skratt. Jag saknar dina starka armar. Dinha arbetshänder. Din retsamma ton. Jag saknar att se dig stå i garaget och mecka.
Jag minns att du såg min och Adams första puss. Du hade skjutsat mig till skyttet och Adam hade stått och väntat på mig ute. Efteråt hade du sett mig och han pussas. Du såg det första som hände mellan oss och var förskräckt. Du sa till farmor att nu så hade nog Belinda en fästman.
Mamma och pappa berättade om att du hade fått en dvd skiva i någon motortidning. Du och farmor hade ingen dvd spelare utan bara en vhs. Du stoppade in skivan i en cd spelare och hoppades på att få höra.
Jag minns på balen. Du hade gjort iordning bilen så fint, med kvistar och blad. Jag tror att du hade hoppats att du hade fått köra mig in till balen, i din fina bil. Jag var för kär för att se din önskan, jag önskar att jag hade sett den. Jag önskar att vi hade tagit din fina bil. Du hade varit så stolt!
Alltid på mina skolavslutningar har jag åkt runt i dina fina bilar. Jag var så stolt! Att det var just min älskade farfar som hade fixat dessa fina bilar. Du var så duktig med allt. Du var så stark och gjorde allt.
Jag önskar att jag kunde dra tillbaka tiden. Att jag hade tagit din fina bil till balen, att jag hade varit mer tacksam för allt du gett mig, att jag hade pratat med dig innan du dog och att jag hade kramat dig och berättat hur mycket du betydde för mig.
Jag gråter när jag skriver det här. Jag saknar honom så mycket. Jag har hoppats på ett mirakel, att du ska bli frisk. Att du fortfarande ska leva. Jag älskar dig så mycket!
Jag fick känna dig i 17år, 10månader och 2dagar. Det är en så stor bit i mitt hjärta som du har tagit med dig. Jag älskar dig, varför sa jag det aldrig?
Du gjorde din första operation mot cansern 2001, jag var rädd när jag träffade dig på sjukhuset. Det var så mycket slangar in i dig.
Det är 8 år sedan hans första operation. Jag var 10 år då. Emilia var inte äns född, Dennis var 4år.
Jag hade farfar för mig själv i 6år innan Dennis kom. Helt för mig själv. Jag var mycket hos dom i Brötjärna. Jag älskade sommrarna då jag fick sova över och hade farmor och farfar för mig själv.
Jag vet att farfar tycker jätte mycket om mig, kanske lite mer än alla andra barnbarn. När han var som mest drogad hemma var det mig han ropade efter och drömmde om. Ingen annan utan det var mig han ropade efter. Jag tar det som att det var något speciellt med mig. Och min farfar är så speciell för mig<3
Det var 8år sedan, jag ska vara glad att han levt så länge. 8år är lång tid, det kunde ha gått fortare. Han kunde ha dött samma år som det hände. Då hade Emilia aldrig fått träffa farfar.
Jag ska vara så glad över att han har hållt sig kvar vid livet. Hans liv har varit svårt de senaste åren men han har alltid kämpat. Det sista halvåret har varit ett helvete för honom.
Men varje gång vi har kommit på besök har han kämpat för att hålla sig vaken och sitta med oss och fikat. Han har kämpat så mycket.
All den smärta han har fått uthårda skulle jag inte önska mig värsta fiende. Jag önskar att han hade fått sluppit all smärta. Hans sista vecka höll han på att krypa ur skinnet av smärta sa farmor, jag fick aldrig se det.
Men jag såg han på sjukhuset. Då låg han så lugnt och fint, helt utan smärta. Han hade det bra hans sista timmar vid livet. Han kände ingen smärta, han var så lugn.
Nu i efterhand så var det jag såg på sjukhuset inte så hemskt. Han njöt av det. Han skulle äntligen få dö och slippa all smärta han uthärdat. Han var värd att slippa den. Han var en arbetsmyra, han ville arbeta. Att ligga i sängen var så hemskt för honom. Han ville ju så mycket. Han ville vara i garaget, det var hans hem. Han älskade det. Han älskar fina bilar.
Jag ska vara lycklig att han levde i 8år, att jag fick känna han i nästan 18 år. Jag önskar att han hade fått sett mig ta körkortet, som han betalat. Sammtidigt vill jag inte låta han uthärda mer smärta.
Han kände ingen smärta när han dog. Nu är han i en bättre värld.
Jag tänkte på en sak, om han kanske blivit nöjd med sitt liv när jag besökte honom på sjukhuset. Att han kanske låg och kämpade då också för att få träffa mig. Farmor berättade ju att jag var där, och även om han inte verkade förstå så hörde han och visste att jag var där. Bara 4h 25min efter att jag lämnade honom somnade han föralltid. Jag lämnade honom 20.10 5/6-09, han dog 00.35 6/6-09
Var han nöjd då? Han slapp smärta och fick träffa mig en sista gång vid livet. Jag hoppas att det gjorde honom nöjd att jag var där. Jag ångrar verkligen inte att jag var till sjukhuset och träffade honom en sista gång, men jag önskar att jag ahde fått en till gång innan han hade somnat. Jag önskar att jag gjorde honom lycklig, lika lycklig som han har gjort mig.
Det jag såg på sjukhuset var en nöjd farfar. Han hade levt sitt liv och hans tid på jorden var ute. Han hade kämpat så mycket. Jag älskar den här personen grymt mycket. Jag önskar han all lycka. Jag saknar honom och jag kommer aldrig någonsin glömma den han var.
Han var min farfar. En person att se upp till. En som alltid har fått mig att skratta. Min busiga, underbara farfar. Han som kämpade in i det sista. En person som jag alltid kommer älska.
Jag är lyckligt lottad att jag fick se honom en sista gång. Att jag fått lära känna denna underbara person. Han är på ett bättre ställe nu. Men gud som jag saknar honom nu:(
Puss hejs<3 Farfar jag älskar dig glöm aldrig det<3
Kommentarer
Trackback
