bealinda

Jag har inte kunnat sova under hela natten. Jag har bara legat och tänkt. Gråtit en massa. Jag sitter fortfarande och gråter nu.


Jag tänker på farfar. Jag kan se hans plågade ansikte. Se hans ledsna ansikte.


Alla minnen rusar förbi framför ögonen, jag minns allt. Jag minns allt så att det gör ont.


Det här med farfar har varit en tung börda för mitt hjärta. Ända sen han fick beskedet har det gnagt i mig. Jag tror det var år 2001 han låg första gången på sjukhus. Sedan dess har jag haft en gnagande oro över honom i min kropp.


Det sista året var det värsta. Han bara låg och väntade på att dö. Han kunde inte göra alla de saker som han älskade att göra. Och om hans sista år var en plåga för mig att se, så var det nog ingenting mot vad han upplevde.


Han kämpade så länge. Jag önskar att jag var mer som honom. Han är lätt att älska. Han var så snäll, fanns inte en möjlighet att hata honom.


Jag saknar hans trygga famn. Hans retfulla ord. Hans arbetshänder. Hans oljiga arbetshänder.


Jag önskar att jag bara kunde få träffa honom en sista gång. Berätta hur mycket jag tycker om honom. Hur mycket han betyder för mig. Få krama honom en sista gång.


Jag önskar jag var som honom. Stark, snäll, underbar, älskvärd...


Puss hejs<3